Ja de är ett sånt där inlägg igen när Elina inte kan sova..

 

Går man tillbaks till förra blogg-inlägget känns det som ren och skärt skitsnack från min sida, kan minnas att jag försöker gå rakryggad ur en situation jag trodde var rätt men just nu känns den så mycket längre bort. Klockan är 01.30, min kropp är helt slut efter att ha varit vaken sedan åtta, och natten innan inte sovit speciellt mycket, med IBS och en trötthet som ständigt knackar mig på axeln så funkar inte min hjärna alls, eller den går snarare på högvarv. Tankarna flyger. Jag vill få sagt så mycket mer än vad jag får ut i ord. Jag har människor som stöttar mig i allt jag vill göra eller försöker mig på men tanken på att ha någon nära mig just nu får mig att springa 1000 km åt helt annat håll. Som alla andra gånger. 

 

Jag har gjort bort mig, flera gånger om, och jag lär mig aldrig av mina misstag. Veckorna som går är stora svarta moln, det finns ingen logik i någonting längre. Jag vill bort, bort från skola, och bort från lilla kungälv. Eller tillbaks till de liv och de lilla kungälv som var för bara knappt ett år sedan, inga jävla bekymmer, eller de bekymmar som var då var ett krossat hjärta, och sånt går över. Gud vad jag kan låta helt fruktansvärt deprimerad, men så är inte saken. Jag är bara trött. Trött på att inte få svar. Trött på att gå runt och vara ett stort frågetecken. Trött på att bli indragen i andras skit och framstå som boven. Jag känner inte igen mig själv längre, jag är totalt jävla tom. 

 

Jag har gått den enkla vägen så många gånger att jag inte vet vart den svåra vägen går, den vägen som jag skulle tagit från början, för att slippa all skit som biter mig i arslet.

 

Blä.